Grattis till alla TJEJER!!!!

Tjejvasan är genomförd och det gav mersmak!

Kände mig krasslig och hade ont i halsen när jag vaknade då jag känt utav allergiska besvär dagen innan och under natten. Var upp hela tre gånger och tog nässprayen. Men då man anmält sig och betalat näst intill tusen spänn så var det bara att åka, och att stå över var inte ens ett alternativ.

Väl efter frukosten trodde jag inte ens att jag skulle komma i dressen så pass mycket som jag åt. Gröt och en massa mackor samt juice och vatten fick lägga grunden för dagen. Och understället som bars vid frukosten satt inte lika snyggt som innan. Haha

När vi satt i bussen på väg till starten så kom vi fram till att det verkligen var för sent att dra sig ur nu. När vi väl var där blev min förvånad väldigt stor över vad mina ögon skådade. Så mycket folk och så många kvinnor som stod och var beredd på vad dagen skulle föra med sig. Vissa värmde upp och höll igång medan vissa andra stod och fikade och drack ur sina muggar. Jag och Maria valde att se på när eliten och startled 1 fick startsignal.
Pang!Åh så var de iväg och fasligt fort gick det för de i täten.

Nu började magen känna på sig att det var något på gång för nervositeten och den där känslan kom över mig. Går inte att beskriva men vissa vet nog vad jag talar om. Strax innan start så sprang jag ut i skogen som så många andra för att kissa en sista gång. Haha, det är något jag alltid måste göra det sista jag gör och tydligen många med mig. Det var det som var så himla roligt för vi satt där tio stycken vid samma lilla dunge och sprang nästan över varandra när vi skulle tillbaka till ledet.
Jag hamnade efter en äldre (ursäkta mig) tant, så jag valde att ställa mig mellan två spår i starten. Och det kändes bra ända tills man hör - Ida!Mamma stod och vinkade vid kanten. Då när jag såg henne och pappa samt Åke, kändes det som om jag ville därifrån. Bara ta mina skidor och åka åt andra hållet. Fem sekunder kvar, hörde jag. Pang! Och vi var iväg. På ett staktag var jag förbi och i (ursäkta igen) tantens spår då jag sneddade strax därefter.
Vid 2 km kände jag hur tröttheten kom och halsen sved till ordentligt och jag hann tänka nej inte redan. Och så såg jag syster Maria åka förbi men förstod att hon inte såg mig. Tänkte vid ett tillfälle säga hejdå men tänkte att det var bra om hon trodde jag var före. En efter en åkte de förbi mig och jag kände hela kroppen skrika, vad fan håller du på med. Vid 8 km hostade jag så fruktansvärt mycket att jag var tänkt att ge upp och kliva utav. Men på något vis sa jag till mig själv att åtminstone åka 1 mil. Och när den där skylten kom så kändes allt plötsligt så mycket lättare. Vet med mig att jag måste komma in i andra andningen innan det släpper men nu kände jag mig pigg istället. Första vattenkontrollen kom och så hörde jag mamma skrika på mig. =)
Jag var då nio minuter efter Maria meddelade pappa. Så åkte jag om flera stycken och för varje en så kändes allt så härligt bra så man tog i mer och så var man förbi ytterligare en klunga.
Allt flöt på och värken i armar och speciellt höger höft gjorde sig påmind om den förskräckliga träningen inför loppet.Jag har bara åkt 2,5 km inför detta lopp på 30 km.Jag vågar erkänna det för allt och alla så här i efterhand. Så jag stakade mest hela tiden då armarna orkade mer än kroppen i övrigt och på det viset kunde jag åka om mer folk.
De sista 5 km var tuffa och man spanade långt innan för att se nästa skylt. Kommer den inte snart, tänkte man hela tiden.

Vid 2 km kvar var det en man som stod en längre bit fram och frågade - Vill du ha den i munnen? Han gav mig en apelsinklyfta och vips så var man på G igen. Den gjorde susen och gav mig ytterligare krafter som om de kom från ovan (jag är inte troende) och jag tog i och åkte än mer. Vid 1 km kvar så åkte man inne i Mora på utlagd konstsnö och det var trögt men ack så jag tog i och då mamma och pappa och Åke stod där och hejjade så blev jag så glad och tog i mer. Haha, och sedan var jag i mål!


Glad och väldigt stolt över mig själv gick jag på stapplande ben fram till en man som hängde medaljen jag suktat efter runt min hals. Åh så lycklig jag var över att jag klarat det och inte gav upp när halsen gjorde sig påmind. Men nu till det som jag inte ville veta då jag trodde det gick skitdåligt med tanke på hals och smärta. Ville inte vara med om att jag åkt sämre än 3 timmar för då skulle jag aldrig ställa upp igen.Min tid var 2:33 så jag blev väldigt glad!

Kan summera loppet som en enda stor rolig upplevelse och utmaning som jag gärna gör om igen och igen. Det var den första milen det var tungt och mycket uppför. Sen planade det ut och flöt på bra. 3 mil var inte så långa ändå. Och till nästa år så vet jag hur spåren går och vad jag gick för i år med en träning på 2,5 km innan. Så målet nästa år blir under 2 timmar om väderförhållandena får vara som i år med perfekt solsken och 1+ och fina spår.

Måste få gratulera och berömma min underbara syster som åkte på 2:10. Och hon slog även prinsessan Madeleines tid med 10 minuter. Vilket då jag var 10 minuter ifrån. Men lika glad är jag över det! =)Längtar tills nästa år!!

Grattis alla tjejer som var med och tog sig runt!

"att fullfölja är att segra”

/En stolt och lycklig Ida