Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den. Håller man den för löst flyger den iväg.
Och det mina vänner är ren och skör sanning. Jag tror att jag är mer den som håller den ömt men gärna släpper taget lite för stunden så att duvan får röra sina vingar och känna att den lever. Skulle aldrig för mitt liv kväva den eller påstå att jag medvetet skulle göra den illa på ett sådant sätt som skadar den. Inte heller skulle jag för mitt liv släppa den lös för att flyga iväg om jag höll så mycket utav den som gjorde att jag för första gången tog den till min kupade hand.
Om jag vore duva skulle jag vilja bli behandlad med samma varsamma men ändå fasta hand. Inte bli släppt fri för att flyga min väg men gärna få stå på egna ben i din hand och bara flaxa lite med mina vingar. För att på så sätt få känna att jag är stark nog att bära mig själv men ändå behöver din hand att känna mig trygg i.
Min syn på dessa duvor är densamma som för kärleken. Många kväver den utan att ens veta att de slutit sin hand. Och många låter den lyfta utan att ens förstått att den var på väg.
Ta hand om den och var varsam och öm samtidigt som du inte får vara för snäll och ( ursäkta mig) “toffel” för att få dagens människor att förstå mina ord. Heller inte vara för vaksam och svartsjuk och för den skull inte vara den som tar allt för givet.
Gränsen mellan rätt och fel vad gäller kärlek är hårfin och väldigt svår att bemästra då vi alla är så olika och faktiskt tycker och tänker olika, därför är det extra viktigt att man behärskar att prata och har den tilliten till varandra att man vågar att både ge utav sig själv och lyssna till den andre hälften. Då det inte finns varken regelverk eller lagar vad gäller kärlek så är enda nyckeln att just kommunicera med varandra som är pusselbiten till ett långt och lyckligt fulländat (förhållande) pussel. Vet om en vän till mig som känner till Han som är proffesor i kärlek. Och honom mina vänner skulle jag vilja träffa!
/Lady I